Kort om handparning

I början av min marsvinsuppfödning tillämpade jag ihopsättningsmetoden, dvs den metod där man låter det tilltänkta kärleksparet få bo tillsammans under x antal veckor. Jag upptäckte genast något som jag upplevde som negativt; dels blev ju kompisen som bott med den dejtande hanen ensam (om man inte kunde pyssla ihop något annat för honom) och dels var det inte säkert att de gamla kompisarna skulle gå att sätta ihop igen efter att hanen dejtat färdigt. Vuxna hanar kan vara kluriga att sätta ihop. Jag fick höra talas om handparningsmetoden och insåg ganska snabbt att det var metoden som passade bäst för mig och min uppfödning och sedan dess är det så merparten av mina kullar har 'tillverkats'.

I den här artikeln kan du läsa mer om handparning och om de fördelar metoden erbjuder.

Vad menas med handparning?

Handparning innebär kort och gott att man tillfälligt låter den högbrunstande honan få träffa den utvalda hanen på en utsedd plats där man låter dem para sig ifall de fattar tycke för varandra. Metoden är ett alternativ till den mer traditionella "ihopsättningsmetoden" där hanen och honan sätts ihop och får bo tillsammans under ett antal veckor.

När parningen är färdig kan honan återvända till sina kompisar och hanen kan hopppa in till sin - oftast utan att relationerna till de andra kompisarna hinner förändras.

Hur funkar det?

Först och främst måste man ringa in datumet då man tidigast kan tänka sig att para sin hona. När tiden för datumet infaller är det dags att börja titta nogare på honan efter tecken på brunst. Detta gör man enklast genom att ta upp henne och titta på hennes kön. Denna "inspektion" fortsätter varje dag under hennes brunstcykel till den dag då man kan konstatera att hon brunstar. Då är det dags för henne att träffa hanen. En del honor visar tydligt när de brunstar genom att kurra likt en hane och/eller genom att låta sig bestigas av någon av de andra flockmedlemmarna, medan andra är mer diskreta och endast visar små beteendeförändringar eller rent av ingenting alls - och därför är könsinspektionen ett bra sätt att konstatera brunst på.

En hona som inte brunstar har en hinna som täcker för könsöppningen. När brunst infaller spricker hinnan upp och könet kan se lite svullet, rött och kletigt ut.

Är honan villig att bli parad kommer hon låta sig bli jagad en liten bit för att sedan stanna och höja upp rumpan så att hanen kan komma till. Gör hon inte det är hon inte riktigt redo än och du kan behöva vänta några timmar innan du försöker igen.


Fördelar och nackdelar

Fördelar:

  • Du får ett exakt parningsdatum och kan därför enkelt beräkna ungefärlig nedkomst.
  • Blir honan dålig under dräkigheten vet du hur långt hon är gången och kan tillsätta hjälp med detta i bakhuvudet.
  • Honans viktkurva kan redovisas mer precist eftersom du vet exakt vad hon vägde när hon blev parad.
  • Både hanen och honan kan återvända till sina kompisar efteråt. Ingen behöver med andra ord bli ensam och boendeplaneringen blir enklare. Hanen kan i bästa fall behålla sin kompis livet ut.
  • Hög effektivitet: en lyckad parning leder allra oftast till bebisar.

Nackdelar:

  • Det är viktigt att vara uppmärksam på honans beteende och att titta närmre på henne varje dag. En brunstcykel varar ca. 14-18 dagar så du kan få hålla utkik länge.
  • För den oerfarna kan det till en början vara svårt att känna igen en brunstande hona.

Reflektion

Jag är en planerare som har otaliga marsvinsdokument om allt från vilka som ingår i varje par/grupp/flock, till kullplaneringar, generationsplanering (en avelsplanering med 2-3 "fiktiva" generationer framåt), utvärderingar, uträkningar och mycket annat. När jag köper in en ny avelshane har jag ambitionen att han ska, om han utvecklas till en lämplig avelshane, kunna fungera i många kombinationer och generationer. Han förväntas alltså bo hos mig under lång tid (helst för alltid) och då känns det tryggt att veta och ha med i planeringen att han har en fast kompis att leva med i ur och skur (eller i undantagsfall så länge det fungerar). Det jag tyckte blev en nackdel med ihopsättningsmetoden var helt enkelt att hanarna fick flytta omkring ganska ofta bland utvalda honor och småhanar och ibland blev det svårt att planera så att han slapp sitta ensam. Jag tycker bäst om att ha mina hanar i harmoniska kompispar som de trivs i och som de slipper flytta ut från. En av de bästa fördelarna med handparningsmetoden är helt enkelt att kompisarna slipper brytas upp och att det blir enklare att planera framåt.

I början var jag lite skeptisk till själva parningen, var det verkligen snällt att låta dem träffas bara precis när honan brunstade? Min första handparade hona gav mig svaret på det; hon tittade inte ens åt hanen utan ställde bara upp sig direkt när hon kände att någon var bakom henne. En hona i precis rätt del av brunsten brukar inte bry sig nämnvärt om vem det är som hoppar på, rent krasst. Är man lite sen eller lite tidig, kanske hon inte vill bli parad direkt och då liknar uppvaktningen mer den som man kan få se när man använder ihopsättningsmetoden. Min erfarenhet är att handparning inte är särskilt stressande varken för honan eller hanen. Det baserar jag på att både honan och hanen fortsätter sina normala liv direkt efter att kärleksakten är över och de är tillbaka hos sina kompisar. Jag har inte noterat något i deras beteenden som tyder på stress.

Kort och gott: den här metoden passar mig och min uppfödning som handen i handsken, men för någon annan kan ihopsättningsmetoden passa bättre. Varför inte prova båda?